Jag har stått på samma plats sen du lämnade mig kvar. Kan inte sluta tänka på minnena och våra dar. Avståndet mellan dig och mig har blivit för långa. Jag har alltid stått framför dig, men du väljer att gå förbi. Men jag glömmer aldrig löftet och vi svor på föralltid. Var det bara tomma ord?  Var det "bara" något som du sa? Jag som offrade allt för dig, men vad gjorde du? Inte ett skit,  och jag inser det nu! Jag har en bild på vem du var, men, det är inte samma person idag.

Du är en falsk person, men ändå så underbar. Jag tror inte du fattar vad ordet älska betyder, för jag älskade dig, men just nu, vet jag inte om jag gör det längre. Även fast jag har  sabbat allt ihop.  Så vill jag veta om vi fortfarande kan vara vänner. Jag måste ha dig för att leva vidare. För att kunna vara glad,  för att kunna gå upp ur min säng, och klara av varje dag.

Du sa, en gång till mig.. jag älskar dig.. var det bara nånting du menade? För just nu känns det som precis allt du sa till mig var en stor lögn, visst, men jag kommer aldrig sluta älska mig,du får slå mig, hata mig, skrika på mig, döda mig,  jag kommer ändå aldrig sluta älska dig. Men ändå är det inte så konstigt att vi bara tjaffsar och bråkar,  så fort vi skriver till varandra, visst, jag ville inte ha det så här, så hoppas du är glad, nu när jag sitter här och gråter dom sista tårarna över dig.

Jag tar tag i fotot av dig som jag har i handen, tar tändaren, och hela kortet brinner i mina händer. Kortet blir till aska, som flyger iväg i vinden, jag har inte glömt dig, men jag måste. För du vill inte ha mig kvar i ditt liv.