Att förlora dig kändes som ett knivhugg i hjärtat. Jag har gråtit tårar förut men aldrig så här mycket. Du var då fan allt för mig. Jag älskar dig. Snälla stanna kvar. Du vet inte hur jag mår nu. Skulle behöva en kram och få känna tryghet. Men nej det kan jag inte längre få för dig. Har ingen längre som lyssnar och ger mig råd.

Utan dig känns allt så jävla jobbigt. Jag visste inte vad jag hade för ens idag, då jag förlora det.. Faaan! Jag vet att det är mitt fel att det vart såhär.. Varför ska jag alltid förstöra nått som en gångs skull har blivit bra? Jag måste vara otursförföljd eller något. För jag har jämt otur. Varför just jag? Jag skriker rakt ut! Jag orkar inte mer! Det är inte meningen att jag ska vara lycklig.. Fan.

Tänker tillbaka på då när man var lite yngre. Då allt var så jävla bra. Men vad har hänt med det? Allt bara försvann och vart till skit. Allt verkligen allt.

Hur mycket skit ska man orka med? Hur mycket ska man klara av? Hur länge ska man få ha smärtan i bröstet?

Ångesten kommer sakta men säkert och hälsar på. Den stannar nog också över i ett par dagar. Fan vad jag hatar att må så här!
Men nu är det som det är och du vill inte ha med mig och göra så då kan jag inte göra något åt det. Jag får försöka att gå vidare helt enkelt utan dig vid min sida. Men det kommer vara svårt. Det kommer vara så jävla tufft. För jag vill höra din röst säga dom tre orden till mig igen! Jag älskar dig! Jag har förlorat världens bästa kille! Han som alltid fanns där som alltid var vid min sida. Han var alltid min egna sol! Alltid min egna skatt. Alltingen var han för mig. Johan Andersson jag älskar dig!