Jag har gett upp hoppet om att vi ska bli vänner nu. Orkar inte bry mig längre. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta men inte på samma sätt som förut! Jag är redo att gå vidare! Och jag ska göra de med!

Har äntligen vågat hitta ut till den stora världen nu. Jag går, har huvudet högt och ler och tänker på hur stark jag har blivit utav att du hållit på såhär. Du trodde att det skulle göra mig svag. Men jag går med huvudet högt och är stolt för den jag är! Accepterar du mig inte för den jag är så är det dina problem och inte mina.

Så länge du accepterar mig för den jag är så kommer jag acceptera dig för den du är! Men accepterar du mig inte så är det inte mig du älskar. Då är det den personen som du vill att jag ska vara som du älskar mig! Och kan du inte heller ta mig när jag är som värst ska du fan inte ha mig när jag är som bäst!

Jag vet ju så väl att det finns någon där ute, som väntar på mig, som är min rätta och kommer förbli min rätta, som jag kommer leva med i resten av mitt liv och som jag kommer bilda familj med. Frågan när är ju bara en tidsfråga. Det kan hända nu, det kan hända imorgon det kan hända om ett par år!. Men jag tror att den kommer snart! Jag känner mig redo. Det är bara att vänta på att han den där, min rätta ska komma in i mitt liv! Och jag orkar vänta! För jag har inte bråttom någonstans. Men det kanske du har? Men inte jag!

Så länge lever jag mitt liv och mår bra. Jag tänker inte leta efter kärleken för då kommer den aldrig! Jag vill vara fri, men ändå ha någon vid min sida att älska och älskas utav! Men just nu får jag leva med att leva själv. Men jag accepterar det!

(Var bara tvungen för att skriva av mig lite. Handlar inte om någon speciell person^^)