Hur man mår när man sitter inne är olika från person till person. Har du lätt att stänga av eller lätt att acceptera att du faktiskt är inlåst på heltid som man faktiskt är på ett fängelse, då kanske man inte bryr sig så mycket. Men när det börjar klarna för en vad man gjort då mår man dåligt. Jag träffa folk som hade suttit där i 8 år, det var deras nya hem och dom viste inget annat än att sitta inlåst. 

Man mår inte bra av att sitta inne då du får vara ute 1 timme om dagen med massa kriminalvårdare som står och kollar så att du inte rymmer. Dom står vid varje undanflyktsväg även att det var 2 stora och höga staket ivägen för att ens kunna ta sig därifrån. Det var flera personer som skar sig till en början för man inte fick någon hjälp av läkare eller att få prata med någon där inne. Visa dagar mår man självklart bättre än andra. Men ingen kan må bra av att leva sådär.

 

 

När man kommer ut. Till en början är det ju ovant beroende på hur länge du suttit inne och hur mycket du fått in rutinerna som faktiskt är på ett fängelse.. För mig tog det cirka 1 månad innan jag ens förstod att jag var ute, men glädjen av att vakna varje morgon utan stängsel eller galler för fönstret var en glädjande sak. För andra är det en självklarhet att inte ha galler på fönstret men för mig var det inte det. Man börjar sakta men säkert förstå att du kan leva mer och mer som en människa igen. Och för att inte tala om hur bra man mådde att man kunde röra sig fritt utan att en kriminalvårdare var dig i häcken, att kunna ha dina egna kläder, att sova i din egna säng, att slippa och vara inlåst då mådde man bra. Men visst var det blandade känslor i början när man kom ut. Du visste ju inget om den yttre värden längre och behövde läras om. Man sakna dom där inne men ändå rullade dagarna på och månaderna blir snart till år.