Ibland sitter jag och tittar tillbaka på det som var. Är det bättre nu eller var det bättre då. Jag vet ej. Men jag tänker på det dom sa. Du klarar detta bra. Du är stark och tar dig igenom allt.. Men ibland känns det som om jag står på ruta ett igen. Lika omedveten som då. Det är en känsla som tränger igenom som håller sig kvar och helt plötsligt står jag ensam kvar. Känslan jag har jag vet att den finns och gör mig svag. Jag tänker tillbaka och undrar vart jag fann styrkan på nytt varenda gång. Var det dom val jag gjorde eller dom val jag inte gjorde. Jag vet faktiskt inte idag.. Det enda jag vet är vilka vänner jag har. Jag har tappat hoppet förut men hittat det lika fort denna gång ska jag också göra det. Att gå ovetande om vad som kommer ske ja Gud borde veta hur det ska bli. Mitt lilla barn det sparkar o lever rövare där inuti. Snart är han här å hur kommer det då att bli. Socialen och myndigheter kommer att lägga sig i men det skiter väl jag i. För jag vet att min kärlek till mitt barn är så stark så jag kommer klara detta galant