Man börjar hoppas på något som man senare insåg inte kommer bli något av.. Visst sårar det men det går över.. Man funderar mycket på varför pappan väljer att inte ha med sitt barn å göra.. Hur tänker man då?? Varför ska man skapa ett barn o sen bara skita i det?? Förstår inte riktigt hur människan tänker men jag lär aldrig förstå det även om jag skulle vilja förstå.. Det e inte mig det sårar utan barnet.. Men jag kommer ge mitt barn all kärlek den kan få och jag vet att jag klarar det själv utan en idiot som inte tänker på något mer en sig själv!! 

Kärlek är svårt men det kan också bli lätt!